Jag sitter och läser Orhan Pamuks brev i dagens DN som också publicerats i New York Review of Books.
Avsikten med brevet, vad jag förstår, är att förklara att han inte fick nobelpriset på grund av att han öppet yttrade sig om massakern på armenierna i 1910 talets Turkiet, där även tusentals greker mördades...
Eftersom många har den åsikten - nyligen förklarade en turk för mig att Pamuk har skaffat sig bra och ”rätta” internationella kontakter för att nå nobelpriset genom att använda denna grundlösa sanning, och att någon massakern aldrig har ägt rum i hans land. I synnerhet aldrig mot greker…
Men en annan landsman till honom viskade en gång till mitt öra ”vi, turkar, vet inte hur vi ska bete oss för att rentvå oss av skammen som följer oss, vi skäms så...”.
Notera ordet ”viskade” – även om de är medvetna om sanningen vågar de inte öppet prata om den, inte ens här, i demokratiska Sverige!
Men tillbaka till brevet i DN. Om brevets avsikt var att inte missta oss hans nobelpris, så har han lyckats ganska bra. Att årets nobelutnämning är för mig ett färdigtpaketerat koncept är en annan femma och kanske återkommer till det en annan gång.
Orhans vilja att stå utanför politik när han var ung, har jag full förståelse för - han var ju romanförfattare!
Men efter det att han på 1980-talet fick äran att guida Arthur Miller och Ηarold Pinter i Istanbuls fängelser, gator och torg, i syftet att träffa fängslade turkar, gick han över tröskeln och började yttra sig om politik också. Och att, bland annat, förfäderna har massmördat Armenier.
Det var, kort beskrivet, ungefär så han började yttra sina politiska åsikter. För det han själv såg i sitt lands fängelser, där kolleger torterades för sin vilja att fritt utrycka sig, väckte den sovande björnen och fick honom att börja kritisera…
Om det nu var det kriteriet han tlldelades nobelpriset för är ingen som objektivt kan säga.
