Min förbaskade Cancer...

”Det var en elakartad tumör- du har bröstcancer” sade kirurgdoktorn Markus Holmberg, på St Görans sjukhus, till mig.
Detta hände den åttonde mars, på den internationella kvinnodagen, och bara ett par timmar efter mitt sista inlägg ” Vad nytt nu då” i min blogg.

Cirka tio dagar innan gick jag för mammografi för en knöl som jag kände i vänstra bröstet.
En knöl som gör att kvinnorna blir panikslagna... men inte jag!
Det är bara en godartad, en sådan som jag hade för 20 år sedan i USA, där jag bodde då, och som på en timme opererades bort. Jag hade samma känsla nu. Jag skulle bara operera bort min knöl och åka hem igen, var det tänkt.

Ulla, min finska släkt, ville följa med men valde att sitta kvar i väntrummet när Markus ropade in mig.
Blixtslagen över min förbaskade cancer och fastspikad på stolen bad jag att han tar in henne också.
Jag ville att hon skulle ta över, att hon skulle fatta att hon skulle lyssna att hon skulle fråga vad han menade med tuttarna som han höll på att rita på papperet …

Själv ville jag bara försvinna.Ville inte vara där, inte höra, inte känna, inte se, inte tänka, inte andas. Ville inte finnas!

Ska hela bröstet eller ska bara knölen ut?
Med detta som uppgift åkte vi därifrån och bördan att bestämma låg endast på mina axlar och inte på Ullas. Inte på någon annans heller….

intressant.se