När jag och Ulla lämnade St Görans sjukhuset och doktorn Markus Holmbergs besked om min bröstcancer sade jag till Ulla att jag absolut ville ha en second opinion.
Jag var övertygad om att Markus var ute och cyklade.
Att han, en 25-årig grabb, ja, kanske 30-årig, inte ska komma med skitsnack och att min knöl var en godartad precis som den i New Jersey i USA, för 20 år sedan.
Jag ringde på eftermiddag, samma dag, och sade att jag vill personligen ta från deras sjukhus mina röntgenbilder och biopsin och söka en annan läkare. Och att jag personligen ska komma tillbaka med dem.
Att Markus var för ung för sådana diagnoser…
Konstigt nog sov jag som ett bekymmerslöst barn den natten och nästa morgon ringde jag till St Görans igen. Inte för att hämta mina bilder utan för att bestämma datum för operationen.
Så fort det bara gick, sade jag, övertygad om att skiten i mig växer för varje dag och infekterar min kropp.
Att tiden var knapp och att jag ville ha bort hela bröstet och inte bara en kvart... som om det vore en tårta vi skulle dela!
Vad skulle jag med den till, föresten? Vad har jag för nytta av dem när amningen, det de egentligen är avsedda för, har för länge-länge sedan slutförts?
Och operationen skulle genomföras av överläkaren Lars Löfgren två veckor senare.
Ja, jag måste erkänna att jag kände mig tryggare med en äldre läkare samtidigt som jag är medveten om min stupid tankesätt.
Det är som i arbetsmarknaden där rekryterarna söker personer med erfarenheter.
Hur ska en ung person komma med erfarenheter för att få en anställning?
Sorry Markus...
intressant.se
