Bröstcancerdrabbade kvinnor förväntas stanna hemma, ta det lugnt och vara sjuka. Och ”njuta av” sin sjukdom!
Alltså inte jobba men boka in och besöka flera läkare/kirurger, kuratorer, psykologer, sjukgymnaster, bröstprotesförsäljarställen, bröstcancerdrabbades föreningar, för att utbytta tankar och oro, frisörer för att skaffa sig en peruk, ”look good feel better” kurser, ja, för att lära sig att sminka sina färglösa ögonbryn och lösa-ögonfransar…
Nej, sånt besvär slipper jag, Gud ske lov!
”Du kommer inte att tappa ögonbryn och ögonfransar”, lovade Tommy Fornander, min onkolog på SÖS.
Honom träffade jag för en vecka sedan för att få diskutera min cytostatikabehandling (cellgiftbehandling) som snart sätts igång.
Ja, det känns läskigt och jobbigt bara att tänka på det men det utgör cancerns regler och eftersom vi alla dansar efter hans musik så kommer jag också att gå igenom sånt!
En hel lista med frågor till Tommy Fornander tog jag med mig i måndags och en annan lista tog min äldsta son som följde med. Likadant gjorde min andra sons flickvän som också följde med, så tre listor med frågor hade Tommy att svara på och om han blev irriterad på våra otaliga frågor är det hans bekymmer.
Men när jag ställde frågor som tex. vem han var och hur framgångsrik han har varit och varför just han skulle ta hand om mig var det troligen han som borde känna sig pinsam! Dessvärre var det jag som gjorde det!
Varför jag ställde sådana frågor? Jo, för att jag kände att jag hade rätt till att veta lite mer om den som i samarbete med mig ska ”kriga” mot cancern. Eftersom han och jag utgör ett team som ett tag framöver, okänt hur länge, ska strida mot min förbaskade cancer ville jag lära känna min allians. Min partner. Inte mer än så!
Är detta orimligt? Nej, det tycker jag inte därför borde inte jag känna mig besvärande och generande…det gjorde jag ändå!
intressant.se
