24 timmar sysselsatt – vaddå sjukskriven?

(På bilden: En 25-åring Simela)

Är sjukskriven. Långvarigt sjukskriven, dessutom, ser det ut som att jag blir. Snart börjar jag ju med ”gift”terapin så…

Bröstcancer är inte det lättaste att gå igenom och efter den första tidens chock går vi, de drabbade kvinnorna, över till smärta sedan till förargelse vidare till nedstämdhet och så småningom kommer vi fram till acceptans.
Jag vet inte om jag själv är där ännu.

Så nu är jag sjukskriven vilket innebär att jag inte jobbar. Men det innebär absolut inte att jag är sysslolös.
För samtidigt som jag måste vänja mig vid min chock måste jag ordna med min ekonomi. Jag ska först av allt kontakta försäkringskassan, oavsett mitt invecklande förhållande till dem, sedan ska jag ringa ditt och datt…ordna det ena och det andra...

Men framför allt måste jag lära känna min plåga! Min cancer!

Jag kom nämligen fram till att ju bättre jag känner honom desto smidigare vårt samarbete framöver blir…
För han och jag har en hel del att gå igenom tillsammans därför blir det lönlöst att vara irriterad och förbannad på honom.
Risken att han blir lika förbannad på mig är stor och vem vet vad han hittar på då för att visa sin ilska….

Boken ”Ditt liv i dina händer”, skriven av en bröstcancerdrabbad forskare, Jane Plant, läser jag nu. En annan bok, ”Getting Well Again”, fick jag också av min vän från Aten, hitskickad.
Andra böcker främst om kost, ligger här och där hemma och jag som aldrig någonsin tänkt på sjukdomar och ändrad kost fördjupar mig nu och läser oavbrutet.

Jag som var en klassiker av ”sånt händer inte mig”, studerar nu denna nya och okända värld som jag, vare sig jag vill eller ej, måste leva med. Och göra det bästa av vilket gör att jag håller mig sysselsatt 24 timmar per dygn!
Precis som förut…


intressant.se

Var han eller är han aggressiv?

Jodå, jag mår bra! Tack! Det var Internetanslutningen som strulade till därför kunde jag inte uppdatera min blogg.
Men mina läsare, som saknar mig och mina texter, får finna sig i att jag numera skriver i mån av ork och lust, alltså inte lika intensivt som förut.
Eller kanske intensivare än förut… vad vet jag?

Jag kom på en rolig historia nu…
En viss Giorgos frågade en vän Nikos hur han mådde.
”Jag såg dig på apoteket häromdagen och undrar hur du mår…”, förklarade Giorgos och visade att hans oro om Nikos hälsa byggde på att Nikos befanns sig på apoteket där han troligen köpte medicin.
Och Nikos sade ”Alltså, enligt den logiken borde jag vara död om du hade sett mig på kyrkogården…”

Och nu vill jag mena att eftersom jag inte skrivit inlägg på några dagar behöver det inte innebära att jag mår dåligt! Eller är död…
Visserligen ger min cancer upphov till sådana misstankar men det är alldeles förtidigt för sånt, vill jag tro.

”Vadårå”, säger en del! ”Den finns ju inte längre, den är borta med operationen”, säger de och vill trösta mig.
Och vi leker med kirurgen Lars Löfgrens ord ”han var en aggressiv variant”, som han sade när jag var hos honom på återbesök, tio dagar efter bröstoperationen.
Sade han ”han var aggressiv” eller sade han ”han är aggressiv?”

Nej, jag hörde honom inte! Jag slöt öronen och ville att min son, som var med, skulle lyssna.
Jag gjorde exakt som en månad tidigare då Markus Holmberg meddelade att jag hade bröstcancer. Då slöts mina öron och jag ville att min vän Ulla, som var med, skulle lyssna.


intressant.se

Markus eller Lars?

När jag och Ulla lämnade St Görans sjukhuset och doktorn Markus Holmbergs besked om min bröstcancer sade jag till Ulla att jag absolut ville ha en second opinion.
Jag var övertygad om att Markus var ute och cyklade.
Att han, en 25-årig grabb, ja, kanske 30-årig, inte ska komma med skitsnack och att min knöl var en godartad precis som den i New Jersey i USA, för 20 år sedan.

Jag ringde på eftermiddag, samma dag, och sade att jag vill personligen ta från deras sjukhus mina röntgenbilder och biopsin och söka en annan läkare. Och att jag personligen ska komma tillbaka med dem.
Att Markus var för ung för sådana diagnoser…

Konstigt nog sov jag som ett bekymmerslöst barn den natten och nästa morgon ringde jag till St Görans igen. Inte för att hämta mina bilder utan för att bestämma datum för operationen.
Så fort det bara gick, sade jag, övertygad om att skiten i mig växer för varje dag och infekterar min kropp.
Att tiden var knapp och att jag ville ha bort hela bröstet och inte bara en kvart... som om det vore en tårta vi skulle dela!

Vad skulle jag med den till, föresten? Vad har jag för nytta av dem när amningen, det de egentligen är avsedda för, har för länge-länge sedan slutförts?

Och operationen skulle genomföras av överläkaren Lars Löfgren två veckor senare.

Ja, jag måste erkänna att jag kände mig tryggare med en äldre läkare samtidigt som jag är medveten om min stupid tankesätt.
Det är som i arbetsmarknaden där rekryterarna söker personer med erfarenheter.
Hur ska en ung person komma med erfarenheter för att få en anställning?

Sorry Markus...


intressant.se

Plötsligt är människor sjuka...

Mina läsare, såväl de grekisk- och svensktalande, hör av sig och visar sin sympati och medlidande för min förbaskade cancer.
Alla tänker på mig, och det tackar jag innerligt för, och alla kommer med tröstande tips.
Tips som att de tex. känner någon eller några som också har bröstcancer eller en annan sort av cancern! Eller en helt annan sjukdom!

Jag känner plötsligt att människor är sjuka, att så många har någon sort av cancer för ”även de godartade är en sort av cancer”, som så många säger.

Min högljudda syster ringde från Grekland, när hon hörde om min cancer, och skrek att hon var överlycklig över att cancern slog till mitt bröst och inte någon annan kroppsorgan.
Först kände jag att det var väl överdrivet, att hennes goda vilja att trösta mig gick över till ett misslyckat försök men hon menade det!
Och det fattade jag först när hon kom hit för att hjälpa mig under de två svåra veckorna efter bröstoperationen. Ja, hela vänstra bröstet är nu borta…

Hon berättade att hon har varit in och ut på olika sjukhus, både för sina egna besvär men mest som tröstperson för familj och släkter, och sett så mycket lidande att man undrar varför man överhuvudtaget har fått sitt liv?
Varför det överhuvudtaget födds människor när de ändå genomgår sina liv i misär och smärta!
Och vad är de egentliga orsakerna till denna misär?


intressant.se

Min förbaskade Cancer...

”Det var en elakartad tumör- du har bröstcancer” sade kirurgdoktorn Markus Holmberg, på St Görans sjukhus, till mig.
Detta hände den åttonde mars, på den internationella kvinnodagen, och bara ett par timmar efter mitt sista inlägg ” Vad nytt nu då” i min blogg.

Cirka tio dagar innan gick jag för mammografi för en knöl som jag kände i vänstra bröstet.
En knöl som gör att kvinnorna blir panikslagna... men inte jag!
Det är bara en godartad, en sådan som jag hade för 20 år sedan i USA, där jag bodde då, och som på en timme opererades bort. Jag hade samma känsla nu. Jag skulle bara operera bort min knöl och åka hem igen, var det tänkt.

Ulla, min finska släkt, ville följa med men valde att sitta kvar i väntrummet när Markus ropade in mig.
Blixtslagen över min förbaskade cancer och fastspikad på stolen bad jag att han tar in henne också.
Jag ville att hon skulle ta över, att hon skulle fatta att hon skulle lyssna att hon skulle fråga vad han menade med tuttarna som han höll på att rita på papperet …

Själv ville jag bara försvinna.Ville inte vara där, inte höra, inte känna, inte se, inte tänka, inte andas. Ville inte finnas!

Ska hela bröstet eller ska bara knölen ut?
Med detta som uppgift åkte vi därifrån och bördan att bestämma låg endast på mina axlar och inte på Ullas. Inte på någon annans heller….

intressant.se