Smäll efter smäll efter smäll…

Först kom smällen med upptäckten av en tumör sedan med diagnosen Bröstcancer och senare kom smällen med mastektomin!

Samtidigt med dessa smällar kom också ekonomismällen – Entreprenörer och frilansande som jag är får sällan förståelse av försäkringskassan eller av andra myndigheter, inte ens av sådana vars uppgift är att värna om de hårt drabbade i samhället!

Och till råga på allt kom också smällen med känsloturbulensen inom familjen – en ofta förekommande fenomen säger de som har varit med länge och vet!
Märkligt nog, sakta men säkert och trots smällarna, går man vidare och dessamma gäller även mig som kom överlevandes fram till citostatikabehandlingen.

Den första klarade jag gallant men innan jag fick min andra, vilket sker tisdagen som kommer, hände det igen!
En sista smäll? Törs man kalla den sista?
Tommy Fornander, min läkare på SÖS, kom med ett besked igår som fick mig att tappa jordfästet igen !

En ytterligare behandling väntar på mig!
En månad efter att jag blir klar med citostatikan börjar jag med en ny behandling. Den heter Herceptin, den är mindre biverkningsbenägen, den ska tas i form av dropp men under ett helt år och var tredje vecka!!!
Vad?
Neeeej, Tommy låt mig andas, låt mig vara, låt mig först få tillbaka mitt hår som redan nu börjar avlägsnas och känns så förbaskat eländigt bara den...
Bara låt mig vara, jag vill inte mer…
Det enda jag vill efter citostatikan är rehabilitering både här och hemma i Grekland!
Ingenting annat! Please ge mig inga fler besked, säg inget mer, jag står inte ut med fler besked! Jag orkar inte! Inte just nu! Det känns bara för mycket!!!


intressant.se

Look Good... Feel Better!

Som jag sade tidigare så finns det en del positivt med att ha cancer och en av dem är att jag fick äran att delta i en härlig och lyxig kurs där jag fick lära mig sånt som jag ”borde” ha lärt mig vid 14-15-16 års ålder.
Nämligen att sköta ansiktet men framför allt att sminka mig…
Jag som de sista tio åren inte ens använt läppstift hade jag nu framför mig en uppsjö av kosmetikaprodukter att nyttja…

En serie av cirka 20 produkter (minst) stod radade på bordet framför var och en av oss deltagare och vi skulle använda dem alla med hjälp av en sminkös.
20 hela produkter?
Jag som brukar ifrågasätta saker och ting kunde bara inte att undgå att ifrågasätta om våra ansikten verkligen behöver 20 produkter för att de ska må bra?

Jag trodde att vi skulle leka med ett par, tre, fyra grejer men blev riktigt chockad när jag såg en hel necessärväska full med produkter för ögon, läppar, ansikte osv.
Kursen var, självklart, kostnadsfri men inte heller SÖS debiteras enligt Sverigechefen för konceptet som också var där.
Märken som Aco, Natusan, L´Oreal, Helena Rubinstein, Lancome… inga billiga produkter alltså, sponsrar det hela med avsikt, så klart, att vi ska köpa deras produkter i fortsättningen.
Det mest lyxiga var nämligen att vi fick ta med oss hem hela väskan med alla produkter i.

Och här är jag idag med svulst och ont i mitt vänstra öga och om det är kosmetika som är boven eller om jag ändå skulle få svullnaden kan jag inte med säkerhet säga!

Så varken Look Good eller Feel Better gällde för mig även om syftet av alla inblandade var gott!


intressant.se

En efterlängtad promenad i...

Alex, min kollega - utrikes korrespondent för Ungern, bad mig häromdagen att skriva om min barndom och min by Kalohori, som ligger i norra Grekland.
”Jag minns att du berättade för mig en gång och det var så fantastiskt skönt att höra - jag har till och med skapat en bild om byn i min fantasi utan att jag ens behöver vara där” sade han.

Hans önskan rotade min skalle och tidigt på morgonen idag, medan jag snurrade i sängen (sedan cortisonintaget har jag svårt att sova) fick jag inspirationen att skriva om byn.
Och inte nog med det så skapade jag en ny blog, som om jag inte hade nog med de två jag redan har.
I denna blog tänker jag skriva just om byn och önskar mig att andra från samma by kan skicka till mig texter eller bilder så jag kan publicera dem.

Tyvärr blir det på rena grekiska men kommer delvis att översättas till svenska.

I min fantasi tog jag idag en promenad i byn och besökte folk som jag annars aldrig besöker.
Inte för att jag inte vill utan för att jag inte stannar länge när jag besöker byn.
Och det för att min familj äger inget hus kvar där.
Mitt barndomshem, som fram till nyligen fanns kvar, har av myndigheterna krävts att rivas ner innan det självt rasar och skadar förbipasserande…

Dagens promenad skedde i södra delen av byn, en annan dag tar jag en annan promenad och berättar lite om folk så som jag minns dem men också som jag finner dem idag, cirka 35 år senare…
Hur mår de? Hur tänker de? Hur äter de? Hur klarar de sin vardag?
Hur känns det utan sina barn.

Är jag som ville ut till stora världen lyckligare än dem som stannat kvar i en liten värld?

Nej inga barn stannar i byn.
Precis som jag har alla ungdomar (såväl från tidigare, från min och från senare tid) flyttat till större städer, större länder, större världar…för ett bättre liv, bättre levnadsstandard, bättre ekonomi, bättre framtid!

Och här är vi idag!
Jag med cirka 35 års västerländskt storstadsliv i bagaget längtar smått tillbaka till ren jord, rena grönsaker, rena frukter, ren kost helst odlad av mig själv, ren miljö…

intressant.se

Ska jag ta dem eller inte? Stort dilemma!

(Sorry mina läsare, det går snabbare och smidigare att skriva på grekiska, därför blir det oftare uppdatering på min grekiska blogg och mer sällan på den svenska.
Sedan är jag ju sjukskriven och ser myndigheterna att jag kan skriva ja, då kan de tro att jag även kan jobba!!!)

Jo, idag gällde det!
Idag fick jag min första cellgiftbehandling för bröstcancer!
(För mina nya läsare vill jag kort säga att operationen skedde den 27 mars, hela vänstra brösten är nu borttagen och även 11 lymfkörtlar vilka visade sig vara friska!)

Carin Gustafsson, min PAS (planerings sjuksköterska) på SÖS gjorde sitt yttersta för att göra mig till lags. Ja, det kändes riktigt skönt och tryggt under hennes ansvar!

Hon fick lov att förse mig med Kortison, Flouracil, Epirubicin, Cyclofosfamid och allt det som behövs för fall som mitt och sedan åkte jag hem kommunalt, till och med, följd av min sons flickvän!
Alltid bra att ha någon att hålla handen.

Märkligt nog, jag var mer nervös inför denna behandling än inför själva operationen och om det låter kontigt för er en gång så låter det för mig tre gånger!

Väl tillbaka hemma åt jag som en varg, riktigt hungrig var jag, jag tog en tupplur och sedan var det dags att ta min sedvanliga promenad... även om jag glömt att fråga Carin om man fick göra det men eftersom jag mådde hyfsat bra tog jag för givet att det funkar!

Nu är klockan 21.00 och jag har ännu inte känt mig värre än en lätt bakfulla.
Inget annat!

Så min fråga är: Vad gör jag med alla mediciner som jag tog med mig hem och när jag dessutom lovat Carin att inte försöka vara "duktig" och bara ta dem?
Jag är ju mån om att inte göra henne besviken genom att låta bli.
Jag mår ju OK! Jag kan hantera det utmärkt!

”Har du inte blivit illamående tills nu så är det över”, sade min väninna, Tasoula, som vet om sånt.
Hon har följt sin kusins alla möjliga behandlingar mot cancer och har lärt sig en hel del!

Så hur gör jag nu?
Ska jag ta mediciner, något som jag i själva verket avskyr, när jag ändå mår bra?
Eller ska jag göra Carin och hela medicinvärlden glada och nöjda genom att ta dem?

Maila gärna till sumelaki@hotmail.com och skriv ett klokt svar


intressant.se

Borde inte jag lära känna min partner?

Bröstcancerdrabbade kvinnor förväntas stanna hemma, ta det lugnt och vara sjuka. Och ”njuta av” sin sjukdom!
Alltså inte jobba men boka in och besöka flera läkare/kirurger, kuratorer, psykologer, sjukgymnaster, bröstprotesförsäljarställen, bröstcancerdrabbades föreningar, för att utbytta tankar och oro, frisörer för att skaffa sig en peruk, ”look good feel better” kurser, ja, för att lära sig att sminka sina färglösa ögonbryn och lösa-ögonfransar…
Nej, sånt besvär slipper jag, Gud ske lov!
”Du kommer inte att tappa ögonbryn och ögonfransar”, lovade Tommy Fornander, min onkolog på SÖS.

Honom träffade jag för en vecka sedan för att få diskutera min cytostatikabehandling (cellgiftbehandling) som snart sätts igång.
Ja, det känns läskigt och jobbigt bara att tänka på det men det utgör cancerns regler och eftersom vi alla dansar efter hans musik så kommer jag också att gå igenom sånt!

En hel lista med frågor till Tommy Fornander tog jag med mig i måndags och en annan lista tog min äldsta son som följde med. Likadant gjorde min andra sons flickvän som också följde med, så tre listor med frågor hade Tommy att svara på och om han blev irriterad på våra otaliga frågor är det hans bekymmer.

Men när jag ställde frågor som tex. vem han var och hur framgångsrik han har varit och varför just han skulle ta hand om mig var det troligen han som borde känna sig pinsam! Dessvärre var det jag som gjorde det!

Varför jag ställde sådana frågor? Jo, för att jag kände att jag hade rätt till att veta lite mer om den som i samarbete med mig ska ”kriga” mot cancern. Eftersom han och jag utgör ett team som ett tag framöver, okänt hur länge, ska strida mot min förbaskade cancer ville jag lära känna min allians. Min partner. Inte mer än så!
Är detta orimligt? Nej, det tycker jag inte därför borde inte jag känna mig besvärande och generande…det gjorde jag ändå!

intressant.se