Efter den otroliga uppståndelsen om cancerdrabbade Amalia (se föregående inlägg) och om korruptionen inom den grekiska vården och i samband med den expansionsutvecklande bloggosfären blev jag kontaktad av Greklands mest säljande söndagstidning, TO THEMA, där jag själv har publicerat åsiktskrönikor tidigare.
De hade varit in på min blogg och läst om hur jag bemöter och hur jag beskriver mina upplevelser kring bröstcancern och tyckte att just så måste det vara i Grekland också.
Just så måste grekiska kvinnor också bemöta sjukdomen, och behandlingarna därefter, istället för att tysta ner och undvika prata om det som om det är deras fel att de fick cancer.
Tidningen ville göra en intervju om mig och om min blog vilket redan publicerats i söndags upplaga. Sedan dess kommer mail från grekinnor eller från anhöriga till bröstcancerdrabbade kvinnor med gratulationer och uppmuntrande budskap om att fortsätta att stå ut, att kämpa emot, att inte ge mig, att fortsätta vara tuff osv.
Jag kom på idag att jag borde lägga till i reportaget en kommentar kring storyn om min granne i byn.
Jag var cirka tio år gammal när hon dog och alla pratade i tysthet om orsaken till hennes död. Hennes knöl i bröstet var så stor att folk undrade varför hon aldrig sade något till sin man…som om att de andra kvinnorna skulle våga göra det då! Eller som om att de gör det nu, för den delen!
Majoriteten av kvinnorna säger inget och föredrar att förtränga problemet inte för att de är rädda för cancern, vilket jag i så fall skulle ha mer förståelse, utan för att de är blyga inför sina män!
Och inför alla andra som är involverade i deras liv!
intressant.se
